Tankfull tisdag...

40% av arbetsveckan avklarad och jag är åter hemma i hemmets lugna, sköna hörn.

Gött!!!

 

Sonen, Gabbe, är tillbaka hos sin mamma igen och jag funderar på hur annorlunda det känns

med att bara ha en av mina söner boende hemma.

Omställningen när en familj på 6 personer plötsligt blir 4.

En struktur förändring både på det sociala och det ekonomiska planet.

Från att ha varit 66,6% killar i familjen och 33,3% tjejer, har vi helt plötsligt blivit 50/50.

Absolut inget negativt med det, bara annorlunda.

Elle har till och med uttryckt saknad efter Isak, (den av hennes bonusbröder hon haft flest 

syskonduster med).

 

Samtidigt är allting mycket billigare.

Vi behöver inte köpa lika mycket mat, eller något annat heller för den delen.

Eller så köper vi samma mängd, men det räcker MYCKET längre.

 

Ja, det kommer att ta ett tag till att vänja sig vid detta, men

precis som jag skrivit flera gånger tidigare så är jag GRYMT stolt över mina söner och att

de tagit det stora klivet ut i vuxenlivet på riktigt och att de fixar allt alldeles utmärkt!

 

 

Kan jag vara annat än stolt???

Ja, över han som ännu bor här hemma också såklart! 

 

 

Jag är en stolt fader och livet är gött!!!

 

Ja, livet är ju fullt av både positivt och negativt och av 

både positiva och negativa människor också.

Men jag läste några visdomsord på nätet igår som jag tycker stämmer in

väldigt bra på mig:

 

"Ju äldre jag blir, ju mindre bryr jag mig om andras åsikter om mig.

Detta innebär att, ju äldre jag blir, ju mer njuter jag av livet!"

 

Never stop rockin´!!!

 

Visst är det skillnad när antalet familjemedlemmar förändras. Minns hur mjölkkonsumtionen dalade när sonen flyttade. På gott och på ont ;-)

Det är härligt med barn. Jag har ju tre stycken och de bereder mig enbart glädje. Tjejerna som blir 19 o 21 är underbart härliga att hänga med och sonen, 14 åringen, är verkligen tonåring nu när det gäller vakentid och intag av mat. Däremot är han världens raraste mot sin ömma moder. Han har liksom axlat det manliga ansvaret i familjen efter att jag skiljde mig.
Ha en härlig vecka!

Kommer man någonsin att vänja sig?
Men det är som du säger...man ska vara stolt att dom är så stora nu att dom klarar sig själv. Det är ju liksom så det är menat...
Kram!

Vilka bra visdomsord.
Dom skall jag ta med mig.
Kramar i massor / Jane